PROLOG

Den här bloggen kom till av fler orsaker. När jag tog mina första stapplande steg med golfen (och det är extremt vingligt fortfarande) så höll jag fullkomligt på att explodera av frustration och ilska. Och det måste bara få komma ut någonstans så tangentbordet blev min ventil för att få ner mina hälsovådliga irritationsnivåer. Av samma anledning så har mina ambitioner till grönt kort på senare tid hängt i en skör tråd så för att få lite press på mej så tänkte jag att om jag går ut "offentligt" med att jag börjat spela så kan jag inte annat än att slutföra projektet – även om jag oftast har lust att kasta in handduken och klubborna och erkänna mej besegrad.

Som alltid när jag ska lära nåt nytt så börjar jag alltid med att ta reda på lite onödig nice-to-know-fakta i ämnet – jag tror att det är en försvarsmekanism utifall jag inte kommer att ro iland projektet och i golfen har det här dessvärre utvecklats till ett must-know. Jag tänker att om jag inte kan spela så kan jag i alla fall hålla en trivsam föreläsning för de stackare som kommer gå i samma boll och på så sätt så kommer de ha fått ut nånting av dagen även om spelet varit kass. Dessutom så väntar vi väl alla på det där ögonblicket i TP när man lyckas svara på det mest oväntade och långsökta man får sina fifteen seconds of fame och blir åtminstone för resten av spelkvällen betraktad som en påläst och intellektuell person...Till skillnad från i de flesta fall då jag till slut föreslagit att man borde få köpa loss de där förbaskade tårtbitarna för att kunna göra sorti med någon form av heder i behåll.

Så i skrivande stund är det kraftig slagsida mellan mina teoretiska och mina praktiska kunskaper i golf det känns ungefär som att vara expert i näringslära men aldrig ha satt foten i ett kök. Och besvärande tidigt insåg jag att det var regelboken som skulle bli mitt viktigaste och mest kraftfulla tillhygge i bagen och med den skulle jag ha en sportslig chans att skörda framgångar på banan. Så förutom en informativ nörd-föreläsning för mina medspelare som jag beskrivit ovan så kommer jag notera vartenda litet felsteg som strider mot stadgarna och förhoppningsvis vinna viktiga poäng på scorekortet...eller snarare se till att mina medspelare förlorar viktiga poäng. Och lika många poäng lär väl ryka från mitt sociala pluskonto antar jag... Någonstans ringer det i en liten varningsklocka att jag förmodligen kommer att betraktas som en nitlott i bollrännan. Så om du någon gång i framtiden har lite oflyt och hamnar i samma boll som mej så kan det hända att jag stör koncentrationen redan när du peggar upp inför första hål och nämner något om att ordet “tee” kommer från gaeliskans “tigh” som betyder “hus” och att golfen uppfanns på 1400-talet och började spelas på skotska stränder med “sticks and pebbles”. Och när du ändå måste ta ett nytt andetag och ladda om så kan jag lika bra klämma in att kineserna har velat lägga rabarber på att ha varit de första golfarna men de verkar ju ha monopol på äran av att ha uppfunnit allt glass, pasta, apelsiner, kinaschack (?) och gudvetallt!

För att få ett hum om vilken spelstandard jag håller nu så illustrerar bilderna nedan detta på ett uttömmande sätt. Så här illa är det verkligen!


Skotskrutig retro – fällbart handtag så man smidigt kan få in den i skuffen. Handtaget är räfflat för bättre grepp. Bagen rymmer i stort sett hur många klubbor som helst tack vare sitt enfickssystem vilket också gör att man slipper leta i sjuttielva fack efter bilnycklarna – de ligger förmodligen längst ner på botten tillsammans med medhavda smörgåsar, Alvedon och allt annat jox. Bagen finns att få tag på vid en återvinningsstation nära dej...

Trots att jag kommer att skämta en hel del kring golfen så har jag stor respekt för sporten – svingen är den vackraste mest kraftfulla idrotts-rörelse jag vet och lycklig är den som vet hur man gör. Och jag har bestämt mej för att jag ska bli en av de här lyckliga och bli riktigt bra på golf även om jag i och med det kommer att få äta upp en del som jag tyckt och tänkt under alla år. Men det är det värt!

Är det någon som har lust att följa detta i allra högsta grad udda spektakel här på nätet så är ni välkomna att kliva på :)



Upptakt

Sannolikheten för att just jag skulle börja spela golf har legat någonstans kring en på miljonen och i samma takt som vänner och bekanta börjat ägna sej åt sporten så har mitt intresse sjunkit ännu mer till någonstans orubbligt under fryspunkten. Jag tillhör den kategorin av människor som bär med sej ett nedärvt agg mot allt vad golf innebär och det har spätts på under åren då jag (o)lyckligtvis stött på ultrakonservativa golfare som gjort allt för att låta vattnet forsa över min fördomskvarn. Sen är jag den första att erkänna att man med tiden även utvecklar ett slags hyperkänsligt radarsystem som nosar sej till allt som tangerar till avarter – dels för att det är ett irritationsmoment men också för att det ger härlig näring till en övertygelse. Sötman av att få säga "Vavadejasa!" ska inte underskattas... Fenomenet funkar precis som ormfobi där ögat och örat blir irrationellt överkänsligt för minsta rörelse och prassel i buskarna. Och ormfobi är ju mitt liv självklart också berikad med och det bådar ju gott för alla rösen som jag hört ska finnas lite här och var i ruffen och där lär man ju hamna – åtminstone en gång. Eller snarare där är man ju jämt!

Så vid en eventuell framtida förlängning av min golfsäsong så är det förekomsten av kräldjur som avgör var jag spelar. Jag har kollat Wikipedia och det är bara Irland, Island, Azorerna, Bermuda, Nya Zeeland och Hawaii som helt saknar orm så det finns ett litet hopp att även en sån som jag kan få spela vintertid – åtminstone på fyra ställen i världen. Men Australien går i alla fall fetbort – där kan man ju knappt ta ett steg innan man har nåt hypergiftigt i smalbenet eller något annat hälsovådligt som boat in sej i golfskon. Och i Afrika kan man få en krattsnok i pannan (ligger och lurar i bunkern).

Gary Larson – min absoluta seriefavvo! Han kommer att vara min själavårdare genom den här resan… Hysteriskt roliga serierutor! Rekommenderas varmt!


Nyårslöfte

Roger (min man) spelar golf sedan tjugo år tillbaka men har av hänsyn till alla oss icke golfspelande i familjen förlagt sina rundor okristligt tidigt på dygnet för att så lite som möjligt inkräkta på familjens kvalitetstid. Dessutom så har vi varit småbarnsföräldrar under tiden plus lyckliga ägare av ett renoveringsobjekt och denna patinerade 40-talsmadam har krävt både totala make-overs och ansiktslyftningar och då blir det inte mycket tid över till det som sorterar under ”övriga nöjen”. Vill förtydliga att 40-talsmadamen refererar till huset och inget annat...

Jag har oförskämt många gånger tagit mej friheten att göra mej rolig på Rogers bekostnad när jag raljerande berättat om hans tidiga morgonpass då jag väckts i ottan av en vilt främmande karl (på grund av klädseln) i sovrummet som viskat i mitt öra ”Jag åker nu!”. Till saken hör att vi till vardags inte alls klär oss så tillrättalagt som en typisk golfmundering så när det åker på ett par chinos och piké på Roger så känns det väldigt konstigt och i halvdvala så slår det slint totalt. Men jag har verkligen värdesatt hans uppoffringar och jag har verkligen försökt bjuda till. Mitt sätt att möta Roger på halva vägen har varit att gå med på att börja spela förutsatt att han dansar latinamerikanskt med mej. Det är ett nyårslöfte vi haft de senaste åren och som vi förväntat och notoriskt brutit så än så länge har salsatonerna lyst med sin frånvaro och jag har lugnt kunnat fortsätta att bygga på mina fördomar om golf.

Förändring

Men så kom jag till den där punkten i livet då hela kroppen sjuder efter förändring. Jag bubblade över i våras och började systematiskt ändra på ingredienserna i mitt liv – jag sa upp mej från jobbet för att äntligen starta det där egna som jag drömt om och jag började ompröva mina tankar och principer i allt. Och i den vevan hamnade jag i garaget och fick ögonen på Rogers golfbag. Där och då började min uppladdning för ett grönt kort för det skulle verkligen innebära att jag klev utanför min bekvämlighetszon. Mina förväntningar är nu naturligtvis skyhöga att även Roger kliver ur sin bekvämlighetszon och istället kliver i ett par herrskor med hög klack och knäpper upp skjortan och gör några latino-moves men han kanske inte har nått den punkten i livet än…

Om någon är lite sugen på dojjorna så finns de att beställa på www.cmubdc.org. Det är jul snart...


Outfit

Klädseln var ett gigantiskt problem. Som jag nämnt tidigare så har vi en aningen rufsigare approach än vad man normalt ser på en golfbana – jag vill kalla den sofistikerat rockig – och i stridens hetta vet jag att jag sa att jag definitivt skulle ha mina tees och mina fabriksslitna jeans. Men så insåg jag snabbt att det förmodligen är bättre att göra så lite väsen av sej som möjligt och smälta in i mängden istället för att med både klädsel och spel signalera att man bevisligen inte hör hemma på en golfbana. Så min plan var att först lära mej spelet för att sedan successivt slussa in min egen stil när handikappet var på en respektingivande låg nivå.


Känns som jag inte är ensam att ha bekymmer med kläderna...

Numer vet jag bättre och befarar att jag aldrig kommer att komma i närheten av de här önskade låga nivåerna så mina tees och mina slitna jeans får vackert stanna hemma i garderoben och som läget är nu så börjar jag överväga kamouflagefärgat för att riktigt försvinna in i miljön... Men hoppet är ju det sista som lämnar människan så man vet ju aldrig om det som jag anser är jag en vacker dag får vädra morgonluft på banan…


Turkiet



Som av en händelse åkte vi till Turkiet i början på juni och det är ju ett textilt Mekka av piké och annan trikå för en billig penning.  Det kändes därför perfekt att investera i ett lager där som sedan stegvis skulle bytas ut till bättre kvalitet om golfintresset skulle hålla i sej. Så hela familjen ramlade köpsugna in i första bästa bazar – med en alldeles för dyr kamera hängandes på axeln så utgångspriset på klädhögen som vi plockat åt oss blev ett helt annat än om vi hade gjort entré utan uppseendeväckande rekvisita. Roger och jag är båda intresserade av foto så vi köpte en på tok för dyr kamera för ett par år sedan som vi aldrig kommer att lära oss att bemästra och som i all evighet kommer att ruva på hemligheter bakom diverse skruvar och reglage. Kameran kommenterades av bazarägaren – likaså Rogers löparadidas som dessvärre tydligen också låg i en iögonfallande prisklass (skor är något där vi inte tummar på kvalitén – om fötterna mår bra så mår hela kroppen bra. Tänk skoskav och du förstår vad jag menar).

Den här rekvisitan är ett bra utgångsläge inför en prutduell – nu kan du lätt dra av minst 50 procent från utgångspriset och jobba därifrån.

Så vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle komma så billigt undan som vi hoppats och ärligt talat så undrade vi nog allihop vilken nytänkande mattekurs bazarägaren gått på för priset blev inte enligt modellen "antal x styckpris" – och ändå använde han miniräknare. Men vi hade en rolig timme i affären och hela familjen blev bjudna på prisförhandlings-te som tydligen är en viktig del i lurendrejeriritualen. Utslaget per plagg så hamnade vi ungefär på vad motsvarande skulle kosta på HM och vi har använt och tvättat allt några gånger och formen och sömmarna håller så vi är på det hela taget ganska nöjda trots allt.


Stickspår från golfen: Här hittade vi en smart turkisk grej för alla vi som står och varvar i väntan på att det ska slå om till grönt – nedräkning. För visst är det en tävling...

Invänjning och redo...

Väl hemma igen så började jag gå in kläderna. Jag har knappt ägt en piké i hela mitt liv så det krävdes några dagars invänjning för att känna mej bekväm med den nya looken och jag fick faktiskt förvånade kommentarer både på mitt f d jobb och hemma så det var tydligen inte bara jag som behövde vänja ögat. Pö om pö så började jag känna mej redo för att närma mej klubborna.

En dag i början på juli så tog jag mod till mej och ringde en tränare på Riksten – på rekommendation av min golfspelande syrra (eg låtsassyrra men vi har lekt sen vi var små så det känns som vi är systrar på riktigt). Jag hade turen att få gå på en privat nybörjarkurs och redan samma dag så tog jag min första lektion. Magen kändes nästan som jag skulle till tandläkaren när jag tog bilen till golfbanan och jag såg till att jag var på plats i god tid för att hinna köpa en handske i shopen. Jag stod och valde mellan en svart och en mörkblå – jag tänkte att en liten mörk del av mej måste få plats som ett statement. Min tränare dök upp och sa ”Den här vita i skinn ska du ha – bättre grepp”. Och det kändes som illa valt tillfälle att stå och argumentera för mitt svarta statement i och med att jag befann mej inom de tio sekunder man har på sej att göra ett gott intryck. Så den vita fick det bli med en därtill begynnande identitetskris och värre skulle det bli – det finns andra kriser i golf skulle jag snart upptäcka…


Lektion ett

Första lektionen gick förhållandevis bra och det kändes som loppet inte var helt kört. Hyfsad svingrörelse och jag träffade bollen. Lektionen inleddes med frågan om jag ägnat mej åt någon bollsport tidigare – en väldigt obekväm fråga då jag aldrig förstått det där med lagsport och jagandet av en boll även om jag flera gånger försökt men tröttnat. Så för att säga nåt som ändå snuddade vid ämnet sa jag ”Jag kan jonglera och jag är bra på att dansa”. Kändes precis som man satt på en anställningsintervju och överviljan att säga det rätta gick överstyr och ut kom något som varken jag eller den förvånade frågeställaren ens hade kunnat drömma om. ”Jo, men det är ju bra” sa han bara. Och där kände jag att mina första seriösa stilpoäng började ticka in på golfkontot...
Vi övade på något som kallas Elefanten – en pendlande rörelse som i allra högsta grad bygger på att du ska ha styr på både armar och fötter och det kan jag säga direkt att det hade jag inte. Det såg skitlätt ut när man såg ett proffs göra övningen men när jag försökte mej på så såg det inte ens ut som armar och fötter utgick från samma kropp eller hjärnhalva och jag ångrade bittert att jag ens nämnt det där med dans. Man hade lätt kunnat misstänka att jag led av Dunner Krugers syndrom – när en inkompetent inte förstår att den är inkompetent – och jag började undra om jag i själva verket flyttat skåp på dansgolvet eller om jag faktiskt hade någon form av taktkänsla i kroppen. Jag fick i alla fall hemläxa att lära mej elefanthel...övningen för kunde jag den så hade jag i stort sett nyckeln till golfen. Som jag förstod på min tränare så är det bara en liten procent av alla golfare som har ”det” i kroppen – resten av oss måste nöta och nöta och sån tur hade man ju inte i livets lotteri att man kunde sälla sej till den exklusiva skaran med medfödd begåvning. Kändes mer som att det skulle vara enklare att få hänga med Mensa-gänget i jämförelse med talangfulla svingers – trots att jag anser mej bara vara street smart.




Träning

Jag fick helgen på mej att träna och jag och Roger drog ut på rangen och slog några hinkar. Morgonen direkt efter lektionen var en lycklig morgon när jag som sista boll smackade till med en herrnia som lät klockrent och gick spikrakt 80 meter. ”Spar den känslan i kroppen” sa Roger och jag tänkte att golfen hade jag ju som i en liten ask!

Så följde fler mindre tursamma (för jag förstod att det var just tur jag haft och inget annat) dagar och fler hinkar med imponerande snedträffar, försiktiga enmetersutslag där jag med förvåning noterade hur en enorm utslagskraft i kombination med ett mordvapen kunde generera i bara en liten fjutt – ungefär som det där obegripliga mattetalet ”(-1)-(-1)=+1” fast tvärtom. Här var det ju plus + plus = minus???


Funderar på att sätta den här brodera-själv-vepan i produktion. Kanske kunde vara nåt att ha med sej i bagen när man väntar på sin tur i bollrännan...

Jag passade även på att dra in en boll i smalbenet på mej själv och fick en liten blåklocka med mej hem väl synlig under knät. Kändes som en typisk avslöjande golfskada – precis som när man ser någon som är uppskrapad på bara en sida av kroppen och ansiktet. Då behöver man aldrig fråga – man vet att stackarn gjort en praktvurpa med cykeln. ”Nybörjare på rangen, ser jag?” var väl den kommentaren jag förväntade mej men den kom aldrig men det finns ju tack och lov något som heter code of conduct – speciellt inom golfen har jag förstått. Fast å andra sidan så ska man nog passa sej för att göra sej lustig på en misslyckad golfares bekostnad – framförallt om han eller hon fortfarande har orsaken till besvikelsen i handen.


Oro för Sand

Här började i alla fall en begynnande oro att gnaga – jag hade givit Roger en weekend för två (läs ”med fru”) på Sand GK i Jönköping när han fyllde jämnt, med den hundraprocentiga övertygelsen att jag skulle följa med – med ett rykande färskt grönt kort på fickan. Det var på den tiden då jag fortfarande tänkte ”Golf – hur jäkla svårt kan det va???” Till saken hör ju också att jag innan min nyvunna golferfarenhet tyckte att Sand såg så spännande ut på bilderna och insåg inte att namnet på banan kanske syftade på att just det ytmaterialet förmodligen finns som ett givet inslag på banan. Och vissa underlag ska man ju till varje pris undvika – förstod jag alldeles för sent. Anar att jag kanske får köra en walk-over på min weekend och erbjuda någon annan min plats som är mer bunkersugen och med en ängels tålamod - något som jag dessvärre saknar.


Dregla är väl det enda man någonsin får göra över Sands GK... Übersnyggt!!!


Lektion två

Lektion nummer två var på green med putter och jag fick även bekanta mej med chippning. Och här uppenbarade sej fler problem. Efter att ha tränat sving och nött stans och grepp så kom här andra kroppsviktfördelningar in i bilden så efter lektionen så hade hjärnan (jag fråntar mej allt ansvar i det här) lyckats röra ihop alla kroppsställningar vilket gjorde att jag senare inte hittade tillbaka till svingen. Som tur är hade jag en mycket pedagogisk och uppmärksam tränare som ser allt (säkert ett utpräglat fobiöga även där som ser alla avarter) så han korrigerade rörelsen och det gick hyfsat igen. Återigen hemläxa med utslag, putt, chip och…elefant! Det djuret hade jag förträngt då det mest kändes som jag fortfarande stod och trampade och viftade med klubban. Den kommenterades också av min tränare under lektionen och han demonstrerade min rörelse om än på ett överdrivet sätt – sa han i alla fall men hela jag kände att det var precis så där jag såg ut…och det var definitivt inte den approachen jag ville ha på banan.


Träna putt

Hem igen och träna på närliggande ranger. Puttningen gick strålande – Roger la upp bollar två meter från koppen som ett pärlband och jag puttade i en efter en. Tills han sa ”Snyggt, det där är det inte många som lyckas med!” och så var det slut på den segersviten! Och mina puttar har inte återhämtat sej efter det kan jag meddela. Det ligger nåt i att vara lyckligt ovetandes och nu hade jag liksom tagit den första tuggan av golfkunskapens äpple och putt-loppet var kört…


Och ännu fler problem...

På rangen hade jag tappat allt vad svingrörelse heter och bollen skickades iväg i kompassens alla riktningar. Efteråt dammsög jag Youtubes utbud av olika golftränares instruktionsfilmer – alla med sin egen stil så det gick inte att få ut nåt vettigt av det heller. Hoppet tändes för en sekund när jag hittade ett klipp döpt ”Den perfekta svingen” – men det var Tiger Woods bakom klubban så det var kanske att ställa siktet lite väl högt även om jag kanske hade kunnat ta till mej något om inte självförtroendet hade störtdykit.

Det skulle aldrig förvåna om Woods är en av de där få lyckliga procenten som har golfen i blodet. Eller har han kanske också stått och nött och nött och svurit på rangen som alla vi andra i jakten på ära och berömmelse – och en grön kavaj? Där är förresten ett tydligt exempel på konservatism inom golfen. Det är ju inte gubbar som spelar utan unga män – de flesta med utseendet för sej så vore det inte på tiden att man bytte ut Augusta-kavajen mot en schysst skinnjacka eller åtminstone en kavaj som de kunde använda? Och allra helst med tanke på att de ändrat reglerna så vinnaren av US Masters numer får använda kavajen även utanför klubbområdet under ett helt år. Som den ser ut nu så känns det som de flesta vinnare hellre lämnar den i plåtskåpet i omklädningsrummet än låter den bli ett temporärt komplement i garderoben.

augusta versus leather jacket
En Augustakavaj såldes för en tid sedan på en auktion för 682.229 dollar – 4.380.000 kr!!! Jackan till höger är från Thiga och går på "bara" 3998 kr. Jag vet i alla fall vilken jag skulle välja "a night out" – och ha pengar över till taxin hem. Tror det finns en viss risk att den som väljer den gröna får passa handväskor hela kvällen...

Mitt hopp släcktes i alla fall helt när jag senare läste att golfsvingen är den svåraste idrottsrörelsen att lära sej. Kändes som det var lika bra att lägga av innan jag ens hade börjat… Och värre skulle det bli.


En milstolpe…

Efter en misslyckad träning så kändes det som jag behövde någon form av uppmuntran för att få motivationen tillbaka inför nya utmaningar. Kanske ringer det i någons igenkänningsklocka för den här företeelsen känns ju som en av hörnstenarna i golfen och jag tror de flesta drabbas någon gång – tröstköp. Roger och jag åkte till Dormys i Kungens Kurva för att kolla in utbudet av golfprylar – kanske kunde jag hitta något i klädväg? Solen gassade och än så länge så hade jag inget barbent i golfgarderoben så det kunde ju vara förnuftigt och försvarbart utifall någon skulle begå misstaget att ifrågasätta.

Jag klev in i butiken med samma känsla som annars när jag ska komplettera garderoben – entusiastisk och förväntansfull över vad som skulle ligga i en påse eller två på vägen ut. Och det visade sej snart att det skulle bli nästan ingenting. Även om jag redan visste att stilen inte direkt är vad jag normalt väljer privat så hade jag förhoppningar att det skulle finnas något liten avskiljt skrymsle i butiken som var reserverat för oss som är lite udda. Eller udda och udda förresten – det jag sökte var egentligen bara vanliga funktionella sportkläder i golftappning – lite färg och lite form åt det adrenalinstinna hållet.  Det jag hade på näthinnan var de där färgkaxiga Lindebergkläderna jag sett Jesper Parnevik spela i när det begav sej men det utbud som fanns här påminde dessvärre inte alls om det.

Och det här är lite märkligt som fenomen – man kan ta i stort sett vilken sport som helst så hittar man alltid trendiga färgdrypande funktionskläder för damer som dessutom inte sällan visar både hud och form – ibland på ett så avslöjande sätt att man rodnar när man bläddrar bland klädgalgarna i butik. Och väl hemma får man stå där innan löparrundan och addera tyglappar både här och där för att inte känna sej spritt språngande och försöka dölja de kroppsdelar som sätts i kraftig gungning i löparspåret. 

Herravdelningen däremot andades attityden jag suktade efter. Där fanns också färgen och för andra gången i mitt liv så kände jag att jag kanske borde ha blivit man istället. Första gången jag kände likadant var när jag var på jakt efter slalompjäxor på nätet. Herrarnas pjäxutbud täcker sida upp och sida ner med uppkäftiga designer i regnbågens alla färger och skriker efter uppmärksamhet – överdekorerade med stålspännen och remmar och man riktigt känner vinddraget från aggressiva 200 knyck i lodräta pister. När man klickat sej fram till den halvsida som är reserverad för damernas så har färgpatronen tagit slut och pjäxorna berättar mer om att man ska visa hänsyn i liftkön, kaffekorg och tjusningen att ploga i 20 km/h. Kan ingen förbarma sej över oss damer som sitter och dreglar över herrsidorna – som också vill ha lite visuellt drag under galoscherna utan att i samma veva behöva önska sej storlek 45 i skor?

Med all respekt – men det verkar vara samma genustänk i golf och slalom som det är i fågelvärlden. Det är hannarna som tar den visuellt färgsprakande platsen medan honorna har en mer lågmäld roll – även om vi rent funktionsmässigt ligger på samma nivå… Och det är ju inte för intet som Bramserud i The  Stig Helmer Story fäller den där oförglömliga kommentaren att ”det bara är på golfbanan som män har rätt att klä sej som en hallik”. Nu ska jag erkänna att jag trots allt tycker att män på golfbanan i största allmänhet klär sej väldigt stiligt men ibland möter man någon som tagit ut svängarna lite väl mycket…Fast å andra sidan – vad tråkig världen skulle vara om inte dessa daredevils fanns…


Varför det blev så här orättvist bland fåglar har jag en hemmasnickrad teori om:

När Gud (eller vem det nu var) skapade fåglarna så skapade han hannen först och han var väl som alla andra män som köpt hem ett platt paket från IKEA – man tar sej an sin uppgift med stor entusiasm och inte sällan så löps det amok i skruvandet och muttrandet och det sätts ihop fler och fel delar än vad som var tänkt från början (IKEA har en dokumenterad undersökning på att kvinnor är bättre än män på att skruva ihop deras paket då kvinnor faktiskt använder monteringsanvisningen). Så Gud slet meckarsugen upp sitt let’s-make-two-little-birds-kit och började klä en fågelkropp med varenda färgglad fjäder han hittade och missade totalt att i samma påse låg ytterligare en liten naken fågelkropp som behövde täckas med nåt. Hade han från början nedlåtit sej att lyssna till fru Gud som stått och viftat med instruktionsboken så hade han ju vetat om att fjädrarna skulle räcka till två fåglar men nu var det bara att gilla läget och färdigställa ytterligare en fågel så gott det gick av de små fjädrar i olika nyanser av grått och brunt som fanns kvar även om det inte var lika kul andra gången. Det glada i kråksången var ju att fjädrarna i alla fall räckte till att ge honorna flygförmåga om man bortser från påfågeln där varenda vingpenna gick åt för att pimpa hannen. Men han blev ju å andra sidan så tung att han knappt orkade lyfta han heller så någon rättvisa finns det ju trots allt här i världen. Därför är det än idag så att det är hannarna som tar plats och stjäl uppmärksamheten med den vackraste skruden medan honorna får spela andrafiol med det som blev över.


En extremt exhibisionistisk påfågel vi träffade i Turkiet. Han spände upp fjädrarna stup i kvarten till alla iphoneanvändares förtjusning. Och honan fick väl vara hemma och ta hand om hönshuset kan man tänka medan han visade ändalykten för kreti och pleti. Påfågeln är en hönsfågel lustigt nog,

På en undangömd hängare hittade jag i alla fall en läppstiftsrosa kjol som jag kände var klöskatten bland hermelinerna så den förbarmade jag mej över och jag hade gjort mitt allra första tröstköp. Och fler skulle det bli för golfen funkar ju så.


Lektion 3

I upplösningstillstånd  dök jag upp för min tredje och sista golflektion – med svingen som bortblåst och de andra golfslagen hade jag satt på vänt i och med att det kändes som jag tappat den viktigaste pusselbiten för att överhuvudtaget kunna spela. Jag provslog och min tränare insåg även han att jag återigen hade strulat till det och fått till någon typ av allroundslag av allt vi gått igenom.

Han plockade fram en videokamera och så förevigade han min förvrängda sving från två håll. Därefter fick jag själv se hur illa det såg ut bildruta för bildruta och det var som väntat ljusår ifrån det jag tidigare sett på Youtube som den perfekta svingen. Vid närmare eftertanke så ligger min video säkert ute nu och sorterar under bloopers. Min tränare var fenomenal att se när och var det går fel och han kunde även denna gång korrigera rörelsen så att svingen till slut kändes och såg okej ut. Vi gick igenom hela förloppet centimeter för centimeter för jag ville verkligen veta hur en sving fungerar. Och när jag äntligen förstod uppbyggnaden på den här kraftgenererande rörelsen så blev det lättare för kroppen att hänga med i svängarna – visserligen i ultra-rapid men med lite övning så skulle nog muskelminnet få kläm på det. En gnista hopp tändes – för att i nästa sekund slockna igen. Då var det dags för nästa moment i kursen – pitch och bunker.




Pitch och bunker

Bakom utslagsplatsen fanns en träningsbunker och den var det nu dags att låtsashamna i och sedan försöka ta sej ur. Till detta behövdes en sandwedge – ytterligare en klubba att bekanta sej med och ytterligare en ny kroppsställning att nöta in. Efter ett otal misslyckade försök frågade jag min tränare hur stor procents risk det var att hamna i bunkern – tänkte att man på så sätt kunde få en fingervisning hur mycket träning man behövde lägga ner på övningen. ”17,3 – vilken fråga!” sa han och skrattade. Men här måste jag definitivt ifrågasätta hans riskanalys för när jag följande dag provade golf IRL så vill jag nog påstå att risken för att hamna i bunker om där finns någon tillgänglig ligger på 99,9. Och risken att bli kvar där ligger på konstant 100 procent.


Första gången på bana

Dagen efter – utan någon som helst slipning på föregående dags erfarenheter var det dags att gå första fadderrundan med syrran som mentor. Vi hade valt Grödinges korthålsbana – lagom nivå att börja på och här kunde man harva runt en hel dag om man kände för det. Nu visade det sej under dagens lopp att banan är en av Sveriges svåraste banor vilket kanske är aningen otippat men så är det – if you ask me.


Grödinge GC korthålsbana – en av Sveriges svåraste banor...

Jag hämtade syrran och dagen till ära hade jag på mej mitt första tröstköp – den läppstiftsrosa golfkjolen med en matchande top. Det kändes som jag hade over-done it med klädseln men viktigt var nu att jag inte tog för mycket visuell plats på banan utan smälte in så mycket som det var möjligt med alla andra med tanke på den föranade katastrofen vad gäller spelet. Men varenda fiber i kroppen signalerade att jag verkligen balanserade på en knivsegg till vad jag mentalt kunde klara av i klädväg och jag kände mej som jag givit prinsesstårtan ett ansikte. Blev det sötare än så här så skulle jag få grava problem…

Redan vid upphämtningen av syrran kom första prövningen för mina hjärnspöken. Jag skulle få låna hennes gamla golfset och spela med – ett snyggt damset med rosa-grå bag och lila klubbor. Jag hade under hela min kurs tränat med antingen Rogers klubbor eller lånade seniorklubbor – jag är ganska lång och har trots alla nederlag som jag skrivit om en del kraft i anslaget så min tränare tyckte att A-flex är den klubban som passar mej bäst. Dessutom så undviker jag generellt allt som har dam- eller tjej- framför sej så jag hade nog oavsett expertutlåtanden valt att spela med herrklubbor i alla fall. Och jag kan ju lika bra nämna att jag hamnade i ett riktigt dilemma när jag hörde talas om dam-tee och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera den biten. Men det problemet kommer nog framtida uppretade medspelare att lösa åt mej...

Det här kan ju låta tramsigt och överdrivet men inom sport så förekommer ju ett otal livsviktiga fixa idéer som ingen förutom aktörerna själva förstår – ta Wimbledon-skägg, slutspelsskägg (finns säkert redan upptaget i SAO) och diverse ofattbara segergester där man många gånger önskade att en koreograf eller varumärkesutvecklare hade fått ett ord med i spelet. Brysselsteget är ju ett härligt exempel på när kreativiteten (eller bristen på densamma) går överstyr. Men det har ju trots allt gått väldigt bra för alla dessa innovativa och duktiga aktörer.


Att jag känner mej obekväm med allt vad feminina prefix heter grundas egentligen på att jag är yngst i en syskonskara på tre med bara bröder framför. Så förutom allt jag ärvde i blått eller grönt så präglades jag av mina bröders intressen som inte helt oväntat låg åt det fartiga hållet och inte så mycket åt Starlet och mode. Och det var först i övre tonåren som jag började bli vän med begreppen rosa och kvinnligt.

Pojflicksränderna finns fortfarande kvar på insidan. Och fascinationen av fart och kraft finns där och därför skär det sej de gånger jag konfronteras med ett damsortiment som mestadels har fokus på något helt annat än rått adrenalin. Som allt annat så finns det ju smart industridesign även inom sporten och självklart pimpar man redskapen eller kläderna med det som majoriteten av målgruppen kan tänkas attraheras av. Och jag vill poängtera att jag inser att det är jag som är udda – inte tvärtom.

När jag tittar ner på en klubba så vill jag känna att det mullrar under motorhuven och tänka att ”lägger jag bara bort titlarna med den här mother-fuckern så blir det åka av!” Och den känslan infinner sej bara med en herrklubba i händerna. Även om jag vet att det finns massor av damer som kör så det ryker och fullständigt sopar banan med både herrar och övriga damer. Och lär göra så också med mej den dagen jag har tillstånd att beträda en riktig bana...med en herrklubba.

Men här stod jag nu med ett damset och min überambitiösa outfit och saknade dessutom det där lilla svarta statementet som speglar ”jag”. Till råga på allt hade syrran jävlats med mej och tillverkat en ”golfnecessär” med allt smått och gott man behöver på banan. Hon är hundra procent medveten om min naturliga look så den lilla hemsydda väskan var som synes inte heller svart… Men det var bara att gilla läget men jag kände hela vägen till banan ett begynnande obehag och insåg att den här dagen hade potential att bli allt annat än bra. Och det är ju ett optimalt utgångsläge när man ska spela golf…
Denna lilla bag ska bli min lucky charm på banan. Och vid tillfälle så kommer en tillbakakaka till syrran med en hemmasydd i allt annat än rosa...


Grödinge

Vi kom till Grödinge och direkt på parkeringen blev jag erbjuden att köpa ett par golfskor från en förbipasserande bil – trodde att den typen av bakluckeförsäljning var förbehållen Skärholmens parkering men tydligen så har den kommersen letat sej utanför gränserna och förekommer även på golfbanor. Jag tackade i alla fall nej då jag misstänkte att skorna inte alls var av den kvalitet som man betalade för. Men så här i efterhand så anar jag att ägarinnan av golfskorna förmodligen hade genomlidit samma runda som väntade mej och lät nu sin stackars uppgivne och nyss utskällde man köra runt och kränga hela utrustningen för en spottstyver efter nionde hål för att slippa se skiten.

Redan när jag tittade upp på ranchen så vände det sej i magen. Det här var ju första gången som jag faktiskt var en del av etablissemanget – tidigare hade jag ju befunnit mej som i en skyddad verkstad när jag stått på träningsrangen och skickat bollar hit och dit. Men det här var live och jag hade inte en enda livlina att haka tag i – där stod jag som en skolflicka i sockersött rosa och med damklubbor och skulle utföra något jag definitivt inte hade koll på. För att beskriva obehagskänslan så var det som att en karl glider in på ”Blue Oyster Bar” i klänning och högklackat och ska lära sej dansa! Fel plats – fel outfit!



Första fly-reaktionen var att skippa träningshinken – vilket var begynnelsen på den stundande katastrofen. Med tanke på att jag spelat med klubbor tidigare som var några centimeter längre så hade det ju varit bra om muskelminnet hade fått en uppdatering att det var dags att korrigera utgångsläget.  Så när jag peggade upp vid första tee och slog ut så swischade klubbladet förbi ovanför bollen och fortsatte att göra så under hela resans gång.

Men säga vad man vill men jag utnyttjade verkligen hela banan – jag var i varenda höggräs som fanns och jag utnyttjade bunkrarna till 99,9 procent. Så man måste ju säga att jag fick valuta för pengarna trots att vi bara gick en runda innan vi åkte hem – jag förbannad som en fyraåring. Tyckte synd om syrran som tvingats genomlida nio hål letandes efter bollar och tålmodigt stått och väntat vid varje bunker på att jag resultatlöst försökte ta mej därifrån. Det blev till och med så att hon till slut såg mellan fingrarna och lyfte fram bollen till mer fördelaktiga lägen – precis så som man gör när barnen spelar minigolf första gången – bara för att vi överhuvudtaget skulle komma vidare. Så gudarna vet hur många pliktslag jag hade haft på mina nio hål om vi kört strikt enligt regelboken.


Ta sikte

Stackars syrran kämpade allt vad hon kunde med att försöka underlätta spelet. I all välmening visade hon hur man tar sikte innan utslag och det funkade jättebra – jag förstod principen till hundra procent men när jag väl slog ut så flög bollen åt ett helt annat håll så kontentan blev att hela proceduren blev någon sorts fånig höjdhoppsritual.  Där stod jag som en idiot och blundade med ena ögat och siktade i samma märkvärdiga manér som om jag  lagt an en älgstudsare mot axeln för att sedan göra något fullständigt irrationellt och skicka iväg bollen i en riktning som inte ens var i närheten av det jag kisat mot! Hade någon stått i buskarna och lurat så hade han fått sej ett gott skratt men när jag är ute på banan så vågar ingen lura i buskarna för risken…sannolikheten att träffas av en bolI! Man kan ju inte ens stå bakom mej för det har visat sej att jag är fullkomligt oberäknelig i kombination med en golfklubba! Green däremot är än så länge ett kassaskåpssäkert ställe att vistas på...


Sensmoralen av övningen var i alla fall att jag insåg att jag är tvungen att hitta en mer subtil metod att ta sikte och inte göra ett sånt spektakel av det hela. Det ska knappt vara skönjbart för ögat – gärna i kombination med någon distraherande manöver så mina medspelare får fokus på något annat. Det är definitivt mer fördelaktigt för min spelstil och prestige om det ser ut som jag skjuter iväg bollen på måfå – för det är ju ändå det jag gör i slutändan!

I vanliga fall så brukar jag kunna bjussa på ett gott skratt men just då så kändes det inte alls aktuellt att bjussa på någonting som helst. Och hade någon vågat dra på munnen så vet jag var jag hade siktat och då hade jag träffat!


Problem med ekipaget

Men det var också andra problem som uppenbarade sej under rundan – sådant man aldrig kan förutse ska bli ett problem innan man faktiskt provar. Bagen var ju ett kapitel för sej med sina sjuttielva fickor – jag brukar normalt ha problem med en vanlig handväska och kör alltid enligt principen random var jag placerar nycklar och annat som är viktigt. Här var ju en orgie av små fack att låta saker försvinna i så jag såg framför mej en halvtimmes letande av bilnycklar efter framtida rundor.

Buketten med klubbor skapade också problem – innan jag fattade att man inte kan dra upp två klubbor samtidigt utan att gummigreppen hakar i varandra i den smala bagöppningen så hade jag arbetat upp en irritation på gränsen till vansinnesutbrott. För att inte tala om beslutsångesten vilken klubba man skulle välja – alla såg ju exakt likadana ut förutom puttern. Men den får man ju spela med över hela banan så för att hålla humöret i schack så får nog den bli min allroundklubba såvida jag inte sätter etiketter på varenda jäkla skaft med klubbans beskrivning och beteende. Men då får man ju stå där och läsa lappar till korna kommer hem inför varje slag och det har man ju hört hur spelares minutiösa föreberedelser kan skapa irritation bland dem som går i samma boll. Och sen om jag till råga på allt skickar bolleländet ut i buschen inklusive reservbollen så att en redan uppretad grupp får hjälpa till att leta – då är det lika bra att jag kör en walk-over trots vackert väder och inte ett åskmoln så långt ögat når – förutom de golfklädda jag har bredvid mej. Och det obehagliga är att de förmodligen bara står och ler sammanbitet men med en artär i tinningen som håller på att sprängas i bitar.



Små ovärderliga hjälpredor för en nykläckt golfare att pimpa klubbuketten med. Tror att drivern är den klubba som behöver flest tillrättavisningar och höjda varningens pekfingrar....





Säkerheten framför allt!

När så sista hålet äntligen var avklarat och det var dags att gå till bilen så upptäckte jag som grädden på katastrofmoset att drivern i min bag saknade mössa. Den hade jag antagligen glömt kvar vid nionde hål och första tanken var att bara gå tillbaka och leta men det avrådde syrran bestämt ifrån. Och när jag kikade ut över fairway så insåg även jag att det kanske inte var nån bra idé att försöka gå bakvägen. Tanken har slagit mej tidigare men det blev med ens högaktuellt nu – säkerheten på banan! Man befinner sej ju faktiskt i en typ av designad krigszon med livsfarliga vita projektiler som flyger kors och tvärs och man går där helt utan skyddsutrustning. Och med tanke på att en del spelare har svåra problem med precision och timing så är ju sporten rent livsfarlig – oavsett om man ropar "FORE!" eller inte. Det är nästan så man kan sortera in golfen under övriga risksporter tillsammans med Formula 1 och Nascar där en del av tjusningen ligger i att man som utövare och åskådare vet att högrisker ingår i konceptet!

Det här ämnet har tidigare varit min absoluta favorit där mina elakaste fantasier hämtat sitt bränsle och jag har rockat loss i olika typer av golfhjälmar – den ena mer förlöjligande än den andra! Problemet är nu att jag har själv börjat spela och då känns det helt plötsligt inte lika angeläget längre att ta hänsyn till risker även om jag nu förstår att behovet verkligen finns. För är det något som jag definitivt inte klär i så är det hjälm! Jag ser ut som en jubelidiot och väljer i de fall då det är möjligt fåfängan framför säkerheten. Enda undantaget är i skidbacken där jag känner att jag blir så illa tvungen men jag undviker i det längsta alla typer av reflekterande material där jag kan se hur jag ser ut. Och de gånger jag råkar möta min egen spegelbild så är jag så tacksam över att jag redan är gift och har mitt på det torra. För chansen att det skulle uppstå ljuv musik i backen där jag är föremålet för beundran är i det närmaste obefintlig – både vad gäller utseende och åkstil!


Roger är ett tack och lov levande bevis för att golfen har sina risker. För några år sedan råkade han ut för en ganska otäck olycka när han spelade med ett kompisgäng i Danmark. De hade delat upp sej i två bollar och Roger gick i första gruppen. När han och hans gäng precis var på väg att lämna green som kommer en boll farande från bakomvarande grupp och stryker precis förbi vid Rogers ögonbryn. Brynet sprack, blodet forsade och istället för en fortsatt skön dag på banan så blev det en resa in till danska hospitalet. Där plåstrades han om och återvände sedan till ett gäng rejält skakade golfare. Hade Roger bara stått vänd några grader åt ett annat håll så hade han mist ögat eller än värre något annat som man inte ens vill tänka på.

Han kom hem på söndagen med sytt ögonbryn och en präktig blåklocka vid ögat men annars var han helt okej så på måndagsmorgonen gick han till jobbet som vanligt såsom ingenting hade hänt. Han jobbade då som säljare med bokhandeln som kunder och på eftermiddagen kom han hem med en bokpåse i handen och informerade mej glatt att han fixat boken som jag bett honom om tidigare. Han förväntade sej säkert någon form av tack men fick istället ett "DU HAR VÄL INTE FIXAT DEN BOKEN NÄR DU SER UT SÅ DÄR?!"

På den tiden pluggade jag psykologi och skulle göra en studie av manligt och kvinnligt beteende och hade fått en bok rekommenderad av en lärare – "KVINNORS VREDE" av Harriet Goldhor Lerner! Den boken hade han alltså fixat hos en kund som han dessutom var flyktigt bekant med som nu säkert trodde att han hade det lite besvärligt hemma och skulle nu göra ett tappert försök att hantera ödlan han hade därhemma...



Och som inte det vore nog så började den här kunden jobba i en bokhandel nära oss och de gånger jag var tvungen att handla där så kände jag hur jag synades uppifrån och ner. Till råga på allt hade Roger berättat för kunden om den där dråpliga incidenten vilket snarare gjorde mej än mer skyldig – kändes ungeär som när någon går in på macken och köper T-röd och förklarar att han ska hem och putsa fönster. Eller när någon lättat på trycket i en hiss och man begår misstaget att säga att "Det var inte jag"!

Den lilla mössan till drivern återfanns senare uppe i klubbhuset och vi kunde åka hem med en komplett utrustning.


Jag pratar golf

Hemma igen och mötte upp våra respektive som haft en bra runda i Viksberg – inga fadderrundor där inte utan rent ostört spel. Jag hade fortfarande dåligt samvete för syrran som borde varit med gubbarna på banan – hon spelar som en hel karl men hade tvingats dra runt på en fullkomligt omöjlig imbicill som efter tredje hålet och lika många placeringar i bunkern var ilsken som en bålgeting och bidrog intet till trivseln.

Och nu hände något intressant när vi alla var samlade – jag började prata golf! Tidigare har jag alltid ondgjort mej över alla golfare som alltid ska prata golf i tid och otid. Jag har hållt mej på behörigt avstånd och bara gjort tillfälliga gästspel i samtalet med ironiska one-liners när mina känselspröt funnit nåt jag irriterat mej på och kunnat driva med. Men nu var jag i allra högsta grad en aktiv deltagare i samtalet och kände att jag faktiskt hade behov av att få prata av mej alla misslyckanden under dagen. Jag tror inte ens de andra fick en syl i vädret utan jag refererade hela min katastrofala runda innan jag kände att blodtrycket sjönk och ansiktsfärgen återgick till den normala och jag kunde börja portionera ut uppmärksamheten så att även någon annan fick ordet.

Efteråt reflekterade jag över vad jag precis hade varit med om – att jag faktiskt gjort det jag tidigare kunnat ta gift på att jag aldrig någonsin skulle göra. Prata golf. Jag funderade över varför jag hade gjort det och jag tror att jag har en förklaring.

Jag har alltid fått höra att golfen är så fostrande – man ska bemästra sitt humör och bete sej sansat och respektfullt på banan och det inkluderar naturligtvis att man måste vårda språket av hänsyn till andra omkring en. Jag kommer ihåg att jag faktiskt bad om ursäkt under en av mina lektioner när ett opassande ord råkade klämma sej fram igenom läpparna och ut i det fria. Men det där förrymda ordet gjorde att ilskan la sej lite efter en misslyckad sving och jag kunde fortsätta slå med bättre förutsättningar än om jag hade knipit käft – om än lite skamsen över att jag trampat i klaveret och "burit mej åt". Det kändes faktiskt värre än om jag dragit av en verbal salva i kyrkan.

Men här hade jag gått nio katastrofhål med ständiga nederlag (för att inte tala om prestigeförluster) och med nån irriterande osynlig moraltant på axeln som även hon insett att hela jag var som en eruptiv vulkan på väg att smälla av när som helst. Men det enda hon haft att säga var "Tänk inte ens tanken att sopa in klubban i en trädstam – det ser inte bra ut med tanke på hur du går klädd och förresten så är klubban inte din!" Behovet av att få ge klubbhelvetet en omgång blev så otroligt starkt och vetskapen av att inte få göra det blev ungefär som när man bestämmer sej för att äta en munk utan att slicka sej om läpparna – man blir vansinnig!


Varför vi egentligen inte borde kunna spela golf

Man behöver inte läsa så mycket psykologi för att förstå att vi har ett helt kemilaboratorium inbyggt i huvudet där de mest fantastiska adrenalin-cocktails shejkas ihop för att göra oss till nåt helt annat än kontrollerade personer när nåt traumatiskt inträffar – Hulken är inte så långt bort från en dokumentär som man kanske tror. Golfens Code of Conduct går därför stick i stäv med hjärnans eget impulsbeteende och även om vi med en enorm viljestyrka försöker dämpa våra reaktioner så kommer – vare sej vi vill eller inte – en kemisk process att dra igång i hjärnan per automatik när vi klantar till det.

Jag har tagit mej friheten att göra en egen tolkning av det naturliga händelseförloppet när nåt gått käpprätt åt helvete i golfen baserat på fakta som översatts till något som förhoppningsvis är mer lättbegripligt än synapser och receptorer. Observera att det här är inget man kan läsa i Psykiatrins ABC utan det här är helt och hållet en egen vinkling hur fenomenet uppstår att en till synes kontrollerad person på ett ögonblick kan tvärvända och gå bärsärkagång med en järnfemma:

Beroende på klantighetsgrad så pumpas en viss mängd adrenalinspetsat hopkok ut i hjärnan som aktiverar det vi i folkmun brukar kalla reptilhjärnan (egentligen lillhjärnan och amygdala). Reptilhjärnan är lite som byns original i intelligensapparaten – den saknar helt nyanseringar i sin funktion och är endast alive and kicking när det handlar om människans drifter – men då är den å andra sidan i sitt esse. Efter att den analyserat brygden som nu börjat kontaminera systemet sätter den genast igång med att delegera arbetsuppgifter till övriga avdelningar i hjärnan för att lätta på trycket. Reptilhjärnan är – om än med aningen sviktande ledaregenskaper – fully in charge under hela operationen och allt vad sunt förnuft heter har vid det här laget släckts ner för att inte störa arbetets gång.

Vid lindriga fall får bara talcentra en kort briefing vilket ordval som kunde vara lämpligt efter omständigheterna och i bästa fall hinner även syncentra med att reka om det finns barn, rekryterare eller andra personer som man är eller kommer att vara beroende av, i närheten. Den här verbala åtgärden brukar i de flesta fall räcka – en kraftfull svordom eller ett ord med kroppsanknytning och man är omedelbart tillbaka till ett sansat utgångsläge.

I svårare fall när adrenalinpåslaget ligger på extremt höga nivåer och därför behöver ytterligare åtgärd, så går ärendet vidare till motoriken – en oberäknelig jävel som man helst inte vill blanda in en gång till i och med att det oftast är han som har ställt till det från början. Därför är han säkert redan på ett jävla humör och allra helst då han just precis utsatts för en påtvingad aktivitet som han inte haft kompetensen för. Och den här ekvationen är inte ett bra utgångsläge. Enligt körschemat ska han nu i sin tur kontakta avdelningen för logiskt tänkande som ska göra en okulärbesiktning av omgivningen och avgöra var den efterföljande fysiska avreaktionen gör minst ekonomiska skada. Men motoriken är utöver ilskan en urusel lagspelare och gillar överhuvudtaget inte att ta regi så han freestylar oftast – den enda förordningen han däremot slaviskt följer är lagen om alltings jävlighet vilket i förlängningen innebär att hans improviserade utspel i nio fall av tio drar över budget. Det medvetna jaget har under hela det här händelseförloppet varit bortkopplat och blandas bara in när det blir dags att röja upp i förödelsen – d v s buga, bocka, krypa, be om ursäkt och lätta på plånboken och ersätta det som gått i kras.

Förstår man den här processen så förstår man också att golf med dess takt och god ton borde vara omöjligt att spela för en människa som är vid sina sinnens fulla bruk.  Försöker man att stävja den här kraftfulla processen så behöver man inte vara en rocket scientist för att förstå att man kommer att behöva akut hjälp – det vill säga krishantering – efter artonde hålet. Och det är därför golfare pratar golf.





Prolog
Upptakt
Nyårslöfte
Förändring
Outfit
Turkiet
Invänjning och redo...
Lektion ett
Träning
Oro för Sand
Lektion två
Träna putt
Ännu fler problem
Lektion 3
Pitch och bunker
Första gången på...
Grödinge
Ta sikte
Problem...
Säkerheten...
Jag pratar golf
Varför vi...